Young Guns

 

Young Guns är en klassisk western i halvmodern tappning, eller den var modern när den kom 1988. Regissören Christopher Cain hade strax innan Young Guns gjort The Principal med James Belushi och Where the river runs black efter David Kendalls bok. Två hyfsat bra filmer men inget extraordinärt på något vis. Efter Young Guns har Cain gjort filmer som The next karate kid och Gone Fishin'. Så Young Guns har hittills varit Cains absoluta höjdpunkt.

 

Jag såg filmen första gången på bio vintern 1989 med tre kompisar och en förälder för att vi skulle komma in då filmen hade 15-års gräns(vi var elva). Revolverstriderna på vita duken med bioljud var en häftig upplevelse som 5-klassare och skådespelarna var alla sådan som syntes i dåtidens innetidningar för ungdomar. Sheen, Estevez, Diamond Phillips och Sutherland var alla riktigt coola och hårda killar. När man ser filmen nu så vet man att tiderna förändrats.

 

Men då hade Sheen precis gjort succé i Wall Street och Plutonen. Diamond Phillips var stekhet efter La Bamba. Estevez kom från Breakfast Club, St. Elmos Fire och Stakeout, och Sutherland hade precis gjort The lost boys. Det var lite som en Ocean's Eleven för 80-talet. Som om det inte var nog med alla heta namn utan rollerna som de spelade var western legender som man hittat i Lucky Luke och läst mer om på biblioteket. Billy the Kid, Doc Scurlock, Pat Garrett med flera. Vilken upplevelse det var. Man måste naturligtvis även betänka att på denna tiden hade ingen HD-kvalitet med surroundsystem utan hemma hade man färg-tv med för mycket färg och VHS utan brusreducering. Film var tvivelsutan bäst på bio i alla lägen.

 

Storyn som fortfarande håller väl handlar om en brokig skara lätt missanpassade halvkriminella unga män som samlats av en fadersfigur, John Tunstall(Terence Stamp) som gett dem jobb och uppehälle och som även undervisar dem. En dag skjuts Tunstall ihjäl av den rike ranchägaren Murphy och hans gäng. Helt enkelt för att bli av med affärskonkurrens. Då den lokale Sheriffen är med i Murphys kretsar görs ingenting och Tunstalls pojkar blir utsedda till vice sheriffer av en domare, eftersom de är de enda som vågar gå emot Murphy. Men istället för att arrestera de skyldiga skjuter William Bonney ner dem och blir då Billy the kid med allmänheten. Gänget blir nu jagat av både Murphys män och armén. Filmen är en stark historia om att våld föder våld och samhällets utanförskap. Men även om gruppdynamik och gängsamhörighet.

 

Kvaliteten på filmen har naturligtvis förändrats relativt sett över de dryga 20 åren som gått sedan dess, men fortfarande håller storyn och det ungdomliga skådespelet väldigt bra. Cain har aldrig varit i närheten av att upprepa succén och lär väl inte göra det iheller då han snart är 70 år, även om han fortfarande är aktiv. Ser man filmen för första gången nu och är uppvuxen med 2000-talets filmer kan man säkert känna att tekniken är något bristande. Men jag såg filmen igen igår natt på Blu-ray och den håller trots allt hyfsat bra även med dagens mått.

 

 

Betyg(1-10): 9 vid första upplevelsen, 6 sett med dagens ögon.

Plus till: Sammansättningen i gänget, handlingen och manuset, samt western-miljön som är riktigt bra.

Minus till: Det blir lite "barnsligt" stundtals och i vissa lägen brister regin

Bästa Citat: "If we're caught, we're gonna hang... But there's many a slip twixt the cup and the lip."

Medpassagerare: 9 "Så jä-la coolt!" 3 överlyckliga 11-åringar

Regissör: Christopher Cain

Produktionsår: 1988

The Wind That Shakes The Barley

The wind that shakes the barley, eller Frihetens pris som den fått heta i Sverige är ett krigsdrama av Ken Loach. Filmen utspelar sig på 1920-talets Irland och skildrar delar av den frihetskamp som utspelades då. Kärnan i filmen är den nyutexaminerade läkaren Damien på väg till ett stabilt jobb i London, och hans bror Teddy som utgör en viktig del av "the trenchcoat thugs" en slags gerillarörelse med ganska radikala och våldsamma metoder. En våldsam aktion av engelsmännens "Black and tans", där Damien blir vittne till och del av att man misshandlar och mördar en ung Irländare, gör att han väljer att stanna på ön. Istället för doktorsjobbet kontaktar han sin bror och går med i gerillan. Loach känsla för detaljer och miljöer är väldigt påtagliga i filmen och kläder, make-up och bakgrunder är perfekta. Manuset är riktigt bra och hela filmen känns väldigt levande och nära. Cilian Murphy gör en storslagen prestation i huvudrollen och även Liam Cunningham är magnifik i sin roll.

Filmen fick mycket kritik i Storbritannien när den kom då den är väldigt kritisk till Britternas beteende på Irland. Men trots den "anti-brittiska" ståndpunkten är filmen även kritisk mot det mer våldsamma undergrupperna av det Irländska motståndet. Loach lyckas även ge kritiska referenser till det mer moderna Storbritanniens delaktighet i mellanöstern, och till Blair och Bush. Lite tankar också åt hur man som "invaderande" styrka behandlar lokalbefolkningen och deras vardag. På det stora hela en tänkvärd och mycket sevärd film. Loachs förmåga att hitta precis rätt tonläge och få ut det mesta av sina ofta mindre kända skådespelare är enastående. Jag kan varmt rekommendera filmen som ett litet mästerverk i sin genre.



Betyg(1-10): 8

Plus till: Miljön, kostymerna, manuset och regin. Skådespelarna är riktigt bra också.

Minus till: Att guldpalmen i Cannes blev det enda stora priset. En reginominering till Oscar och en Oscar för bästa utländska film hade inte varit orimligt.

Bästa citat: "It's easy to know what you are against, but quite another to know what you are for."

Reggisör: Ken Loach

Produktionsår: 2006

Ao, le dernier Néandertal

AO den sista neandertalaren är ett visuellt vackert äventyr som utspelar sig i centrala Europa för cirka 30 000 år sedan. AO(Simon Paul Sutton) är en neandertalare som får se sin klan utrotad, och väljer desperat att bege sig ut på jakt efter sin försvunna tvillingbror. AO blev bortbytt som 9 åring(i en trolig handelsdeal för att undvika inavel) och nu försöker han alltså hitta tillbaka till någon form av samhörighet. Under sin strapats utsätts han för diverse prövningar och möter under brutala former den gravida homo sapiens kvinnan Aki, tillsammans flyr de undan "förslavning" och vandrar sedan tillsammans men som främlingar och ovänner. Efterhand som livet testar dem finner de varandra och blir ett par. Malaterre som är regisören och kreatören bakom filmen har tidiagre regiserat dokumentärer om människans ursprung och om neandertalarna. Då det nyligen upphittats DNA-bevis för fortplantning mellan de två raserna Homo Sapiens och Neandertalare är filmen historiskt väldigt intressant. Malaterre har sedan sin första dokumentär 2003 blivit något av en hobbyexpert på den här historiska perioden och filmen känns i mycket ganska autentisk. den fysiska utformningen av Neandertalare stämmer väl med de skelett man hittat och miljön är välgjord. Djuren i filmen är alla riktiga(även om en del bin animerats för att flyga dit man vill) men Malaterre har av någon anledning förstört deras ögon, vilket störde mig personligen något enormt. Den vetenskapliga korrekta bilden är mycket bra, men själva kärlekshistorian känns något plastig i sammanhanget. Skådespelarna är generellt bra i ganska svårspelade roller. Men man kunde jobbat en del på statisterna, känns som att de bara klätts ut och lämnats till att göra lite vad de vill på sina fysiska ytor bortsett från det uppenbara såklart(du är jägare, du ska laga mat osv).

 

Betyg(1-10): 7

Plus till: Fantastiska vyer och väldigt intressant och tankeväckande historisk "lektion" med många korrekta historiska fakta. Bra make-up och kläddesign.

Minus till: Djurens ögon, framförallt Isbjörnens, kan inte förstå tanken bakom det, kan tänka mig ett par olika budskap men genomförandet är uselt. Något för moderniserad kärlekshistoria.

Bästa Citat: går inte att citera då Malaterre använder ett påhittat/troligt språk

Medpassagerare: ingen

Regissör: Jacques Malaterre

Produktionsår: 2010

Johan Falk 7:Spelets Regler

Den svenska kriminalthrillerserien om Johan Falk har fått en fortsättning och man gör helt klart för mångas synpunkter om att vara den nya Beck eller Wallander. Den största skillnaden med Falk och de övriga två(tre om man vill räkna in Irene Huss) är ju att Falk inte baseras på böcker utan snarare på verkliga brott och verkliga händelser. Just den realismen skiner faktiskt igenom på många ställen och även om de tre första mer fristående filmerna i serien(Noll Tolerans, Livvakterna och Den tredje vågen) är ännu bättre just vad det gäller realismen i brotten och i brottslingarna så håller denna serien faktiskt en högre klass än sina konkurrenter på marknaden. Anders Nilsson är bra på att få fram en trovärdig story och har numera ett team med sig som hjälper till. Skådespelarna är bra och naturliga, även om det fortfarande känns konstigt att se Mikael Tornving i denna typ av roll. Joel Kinnaman fick efter förra "säsongen" större uppdrag och han är en väldigt bra skådespelare. Eklund fungerar som rutinerad och lite egensinnig polis med ett underliggande temperament och raseri. Över lag är fler skådespelare mer genuina i sina roller här än i de andra serierna, och då tänker jag främst på de mindre rollerna. Som svensk filmserie är Johan Falk helt klart att rekommendera och den fungerar bra för en större massa utan att bli alltför trist. Dock brister man något i vissa lägen bland annat att man för tydligt bygger upp för nästa film i serien och framförallt mot slutet där man vill lite för mycket på en gång för att det ska hålla ihop.

Betyg(1-10): 6

Plus till: Bra realism i brottsligheten och i polisarbetet. Kinnaman är riktigt bra när han "brinner" i rollen.

Minus till: Lite för mycket av situationskomedi i slutet när för många poliser och för många brottslingar är på samma begränsade plats utan att något går fel på riktigt.

Bästa Citat: "Den där nojan har hållt mig vid liv i såna fall"

Medpassagerare: "spännande, lite brutalt" betyg: 7

Regissör: Charlotte Brandström

Produktionsår: 2012

The heat is on!

Då jag under en längre tid haft väldigt mycket skrivande i jobbet och inte så mycket för egen del. Bestämde jag mig för ett tag sedan att ta upp lite privat skriveri eftersom den skrivande delen gälland jobb gått ner betänkligt. Då jag ser väldigt mycket film igen. Så tänkte jag att det kunde passa bra att skriva av sig om det. Samtidigt som jag har förhoppning om att just lite kortare filmrecensioner kan vara bra som tips när man inte riktigt vet vad man ska se. Så jag kör nu en nystart på prov. Jag har tänkt mig att vara aktiv fram till årsskiftet för att se om jag faktiskt hinner med att leverera något som kan vara av värde för andra. Målsättningen är nu att jag ska skriva minst två inlägg per vecka, och i alla fall i genomsnitt minst två per tio dagar för att jag ska fortsätta även in på nästa år.

För er som varit här förut så ser ni ett par förändringar(förbättringar). Ny design, fler etiketter per inlägg och möjlighet att göra sökningar på sidan. Tanken är att det ska vara mer attraktivt att läsa här, och framförallt att det ska vara lättare att hitta efterhand som det fylls på med nya filmer. Jag har en önskan om att sidan ska fungera lite som en god vän där man kan få filmtips och lite nya alternativ när man fastnat i en viss kategori. Då jag ser att det sakta ökat med träffar på sidan så vore jag så klart glad om mina läsare kommenterade det jag skriver. Kom gärna med konstruktiv kritik, önskemål på filmer, kategorier, skådespelare eller regissörer, som ni skulle vilja läsa mer om. Inga önskemål är konstiga eller svåra. Jag gillar att se allt. Nytt, gammalt, smalt eller mainstream spelar ingen roll. Jag smakar på allt och utforskar gärna nytt.

Jag har för igenkänningen och för att ge mig själv ett smidigare format att uttrycka mig i skapat lite av en standardform för snabbrecensionerna. Det kommer vara Betyg, plus, minus och citat från alla filmer. Ska även från och med nu slänga in regissör, produktionsår och medpassagerare(dvs i de fall där jag sett filmen tillsammans med någon, vilket inte är så ofta i förhållande till mängd). Om jag lyckas med min målsättning kommer jag att så sakta börja "marknadsföra" mig själv för att få fler läsare men som det är nu vill jag först bygga upp en mindre filmbank och förhoppningsvis få läsare som hittar hit av sig själva eller via eventuella rekommendationer.

Så nu kör vi. The heat is on!

La Proie

La Proie eller The Prey som den engelska titeln lyder är en fransk actionthriller av Eric Valette. Valette har tidigare gjort utmärkta spionthrillern Une affaire d'état, ruggiga och mörka Maléfique och väldigt mediokra skräckfilmen One Missed Call. Efter att ha sett The prey så hoppas jag att Valette håller sig till franska produktioner och skippar Hollywood helt. Filmen börjar i fängelset där Franck, en rånare(Dupontel) väntar på att få avtjäna de sista månaderna av sitt straff och att få komma ut till fru(Murino) och barn igen. Hans cellkamrat Jean-Louis(Debac) är en felaktigt dömd sexförbrytare som får stryk av andra interner, och huvudpersonen Franck hjälper honom ur knipan. Den felaktigt dömda släpps strax därefter och Franck får snart veta att han inte alls var felaktigt dömd och att han nu är ute efter Francks familj. Desperat flyr han från fängelset och blir ett nationellt mål, med en specialgrupp, ledd av en framgångsrik ung kvinna, Claire Linné(Taglioni), utsedd att fånga in honom. Nu blir det en intensiv och adrenalinfylld jakt, där Franck jagar sin förra rumskamrat och där polisen jagar Franck. Filmen är fylld av spektakulära actionscener och flera plötsliga och överraskande(filmtekniskt sett)händelser. En väldigt bra Europeisk actionfilm helt enkelt. Valette har samlat en erfaren och bra ensemble av rutinerade franska(och spanska, i Sergi López) topp skådespelare, det vill säga de som inte flyttat till Hollywood utan kört 30+ franska filmer vardera. Även om en del action blir väldigt överdrivet även här så fungerar det bättre än mycket av det som Hollywood producerar och det är filmat med en större närvaro och känsla utan att produktionen blir nämnvärt svagare. Ett bra eller till och med bättre alternativ till Transporter eller Crank, faktiskt till helt i klass med Taken.

Betyg(1-10): 7

Plus till: Bra sammansättning av ensemblen, bra linje i storyn och spektakulära actionscener, mycket bra stuntarbete.

Minus till: Stryktåligheten hos flera personer men främst Franck(Dupontel) blir stundtals så att man reagerar på den även när man är "inne i filmen".

Abduction

Abduction är en förvånansvärt enkelspårig actionhistoria av annars duktige John Singleton( Boyz n the Hood & Higher Learning), om en ung kille som tror han lever ett vanligt High School liv, men som i själva verket är bortadopterad som liten och uppfostrad av två CIA agenter. Taylor Lautner från Twilight-filmerna spelar sin första ledande huvudroll och ser bra och vältränad ut men brister ganska mycket i skådespeleriet. Storyn är stundtals lite over-the-top och kunde nog ha jobbats igenom en eller ett par vändor till. Men produktionen är påkostad och man har en hel del stora namn i diverse biroller. Alfred Molina, Jason Isaacs och Maria Bello gör klart godkända prestationer och Michael Nyqvist är inte heller helt tokig som bad-guy. Sigourney Weaver har också en mindre roll men som hon dessvärre mest spelar av på rutin. Det blir lite av en katt och råtta jakt utan att riktigt ta fart eller få nerv. Men funkar ändå som lättare kvällsunderhållning eller liknande avkoppling om man bara vill se duglig action och inte lägga ner någon överdriven tankeverksamhet och inte har allt för hårda krav på realism.

Betyg(1-10): 5

Plus till: Ett par hyggliga biroller av bland annat Molina, Bello och Nyqvist, och snygg produktion.

Minus till: Den lite väl orealistiska och stundtals väl tilltagna storyn. Lautner är dessvärre inte redo för den här storleken på rollkostymen.

Bästa Citat: "Dude, I can't believe how mainstream you guys are."