fredagen den 31:e januari 2014

Olympus has fallen


Efter att se de höga omdömena, den digra skådesspelarlistan och den oscarsbelönade regissören, hade jag ganska högt ställda förväntningar på Olympus Has Fallen. Den visserligen överdrivet dramatiska inledningen ger också en viss förhoppning om att detta är en lite mer mångbottnad actionrulle. Men strax inser jag att detta trots allt främst är en väldigt påkostad actionfilm enligt standardformulär 1A.

Syd-Koreas president är på besök i vita huset och man ska förhandla om fördjupat samarbete med USA. Plötsligt visar det sig att hela den Syd-Koreanska delegationen bortsett från presidenten själv består av Nord-Koreanska superterrorister som på exakt 13 minuter fullständigt demolerar hela Vita Huset, kidnappar de båda presidenterna samt några av den amerikanska presidentens allra närmsta ministrar, samt massakrerar samtliga övriga i Vita Huset inklusive hela Secret Service, CIA och militärets infanteristyrkor. Detta blir naturligtvis fullkomligt överdrivet och orealistiskt, men ändå en ganska skön kontrast som ändå visar på viss självinsikt och sårbarhet hos USA, även i Hollywood. Så långt en ganska spännade och ändå lite halvovanlig actionhistoria och man är uppe på tårna(speciellt om man ser på HDTV med Blu-ray och fullt surround) MEN sen kommer då hela standardpaket in och Gerard Butlers karaktär Mike Banning en fd Secret Service man med lite brokig historia(inblandad när the first lady gått bort) klarar sig under attacken och står nu plötsligt ensam mot hela terrorstyrkan. Han blir då precis som John McClain(Bruce Willis, Die Hard) eller John Rambo(Sylvester Stallone, Rambo) före honom helt plötsligt en övermänsklig elitsoldat. Som ensam utmanövrerar, hela styrkan genom list, snabbhet, styrka, pricksäkerhet och psykologi, en efter en. Han räddar presidentens son, avslöjar den amerikanska förrädaren, eliminerar samtliga terrorister, fritar presidenten samt stoppar kärnvapenstridsspetsarna från att detonera i sina bunkrar över hela USA. En sann amerikans patriot som helt enkelt är lite bättre än alla andra människor på allting. Naturligtvis sänker detta filmen som helhet även om effekter, ljud och actionsscener är klanderfria.

Vad gäller skådespelarna så gör alla ett stabilt dagsverk, vare sig mer eller mindre. Aron Eckhart har aldrig varit någon favorit hos mig och gör en enkel men helt ok insats som USAs president. Gerard Butler som i mina ögon går lite upp och ner från roll till roll gör en stabil insats som amerikansk superhjälte, Morgan Freeman gör en lågmäld men cool insats som tillförordnad president under krisen. Övriga biroller görs bra men utan att på något sätt sticka ut. Den neda som höjer sig något över de övriga och som känns som en något mer välagerad figur är Angela Bassetts figur som secret service directorn, Lynn Jacobs. Manuset är ok i sitt syfte och dialogerna flyter hyfsat bra även om de inte ger något utöver det tilltänkta action/spänningsspåret. Den största besvikelsen för mig är väl egentligen regissören Antoine Fuqua som med Training Day, Tears of the Sun och King Arthur har höjt sin egen ribba och bär en viss touch av de lite oväntade och extra med sig i en film med denna budget. Detta tycker jag inte man får levererat här. En stabil och "häftig" actionfilm med visst mått av spänning men framförallt bra effekter som absolut fungera som underhållning på en vardagskväll. Men Olympus has fallen lyfter dessvärre aldrig till nästa nivå och kommer inte att ta plats på några topplistor.



Betyg(1-10): 6

Plus till: Stormandet av Vita huset, och en viss uppvisad "svaghet" i den annars så heligt perfekta amerikanska Hollywood-fasaden.
Minus till: För amerikanskt i alla sin "pampighet", lite väl enkelspårig och orealistisk i sin handling.


Bästa Citat: "Get me some coffee. Half and half. Three sweet'n lows. In a real cup. Not one of those paper or Styrofoam things."


Medpassagerare: 5 min fru, för mycket skjutande, röriga actionscener.


Regissör: Antoine Fuqua


Produktionsår: 2013

tisdagen den 28:e januari 2014

Stand Up Guys


Stand Up Guys är en liten småtrevlig aktionkomedi som kanske egentligen mest bärs upp av nostalgin i att se tre Hollywood-legender gör sitt kanske sista gemensamma åk i denna filmkategori. Filmen startar med att Pacino(Val) som spelar en gangster som är 60 plus släpps ut ur fängelse efter att ha avtjänat ett långvarit straff (28 år). Utanför murarna väntar partnern och bästa vännen Walken(Doc) på honom. Man får reda på att Pacions karaktär haft ihjäl en gangsterboss son och att Walken är nu som bästa vän kontrakterad för att lönnmörda Pacino så fort han kommit ut. Mordet på bästa vännen skall vara straffet för Walkens inblandning och om han inte utför det kommer hans barnbarn att dödas. De får ett dygn på sig att umgås sen skall Pacino avrättas. Det till åldern komna paret tar tillfället i akt och tar igen förlorad tid med fest, prostituerade och småbrott. De bestämmer sig för att fixa några våldtäktsmän som en slags sista show-down och involverar gängets forna chafför(Arkin). Den publikdragande trion verkar ha haft roligt under inspelningen och de fungerar bra tillsammans på vita duken. Närvaron är hög och en del dialoger känns äkta. Dock kunde man gjort en runda till med manus som stundtals blir lite krystat och framförallt finns en del "one-liners" som faller platt. Birollerna som Arkins dotter(Margulies) och Walkens barnbarn(Timlin) är bra, men övriga biroller lämnar en del kvar att önska.

Överlag är det en smårolig och lätt nostalgisk kvällstripp som åtminstone jag känner att jag inte vill ha ogjord, men det är inte iheller den första rullen man plockar fram för att se om.


Betyg(1-10): 6

Plus till: Närvaron, Nostalgin och vardagsreflektionerna om framförallt åldrande.

Minus till: Lite väl tunn story, ibland lite fåniga repliker.

Bästa Citat: "Yeah, well, my life is full of not good ideas."

Medpassagerare: ingen

Regissör: Fisher Stevens

Produktionsår: 2012

tisdagen den 30:e oktober 2012

Young Guns

 
Young Guns är en klassisk western i halvmodern tappning, eller den var modern när den kom 1988. Regissören Christopher Cain hade strax innan Young Guns gjort The Principal med James Belushi och Where the river runs black efter David Kendalls bok. Två hyfsat bra filmer men inget extraordinärt på något vis. Efter Young Guns har Cain gjort filmer som The next karate kid och Gone Fishin'. Så Young Guns har hittills varit Cains absoluta höjdpunkt.
 
Jag såg filmen första gången på bio vintern 1989 med tre kompisar och en förälder för att vi skulle komma in då filmen hade 15-års gräns(vi var elva). Revolverstriderna på vita duken med bioljud var en häftig upplevelse som 5-klassare och skådespelarna var alla sådan som syntes i dåtidens innetidningar för ungdomar. Sheen, Estevez, Diamond Phillips och Sutherland var alla riktigt coola och hårda killar. När man ser filmen nu så vet man att tiderna förändrats.
 
Men då hade Sheen precis gjort succé i Wall Street och Plutonen. Diamond Phillips var stekhet efter La Bamba. Estevez kom från Breakfast Club, St. Elmos Fire och Stakeout, och Sutherland hade precis gjort The lost boys. Det var lite som en Ocean's Eleven för 80-talet. Som om det inte var nog med alla heta namn utan rollerna som de spelade var western legender som man hittat i Lucky Luke och läst mer om på biblioteket. Billy the Kid, Doc Scurlock, Pat Garrett med flera. Vilken upplevelse det var. Man måste naturligtvis även betänka att på denna tiden hade ingen HD-kvalitet med surroundsystem utan hemma hade man färg-tv med för mycket färg och VHS utan brusreducering. Film var tvivelsutan bäst på bio i alla lägen.
 
Storyn som fortfarande håller väl handlar om en brokig skara lätt missanpassade halvkriminella unga män som samlats av en fadersfigur, John Tunstall(Terence Stamp) som gett dem jobb och uppehälle och som även undervisar dem. En dag skjuts Tunstall ihjäl av den rike ranchägaren Murphy och hans gäng. Helt enkelt för att bli av med affärskonkurrens. Då den lokale Sheriffen är med i Murphys kretsar görs ingenting och Tunstalls pojkar blir utsedda till vice sheriffer av en domare, eftersom de är de enda som vågar gå emot Murphy. Men istället för att arrestera de skyldiga skjuter William Bonney ner dem och blir då Billy the kid med allmänheten. Gänget blir nu jagat av både Murphys män och armén. Filmen är en stark historia om att våld föder våld och samhällets utanförskap. Men även om gruppdynamik och gängsamhörighet.
 
Kvaliteten på filmen har naturligtvis förändrats relativt sett över de dryga 20 åren som gått sedan dess, men fortfarande håller storyn och det ungdomliga skådespelet väldigt bra. Cain har aldrig varit i närheten av att upprepa succén och lär väl inte göra det iheller då han snart är 70 år, även om han fortfarande är aktiv. Ser man filmen för första gången nu och är uppvuxen med 2000-talets filmer kan man säkert känna att tekniken är något bristande. Men jag såg filmen igen igår natt på Blu-ray och den håller trots allt hyfsat bra även med dagens mått.
 
 
Betyg(1-10): 9 vid första upplevelsen, 6 sett med dagens ögon.

Plus till: Sammansättningen i gänget, handlingen och manuset, samt western-miljön som är riktigt bra.

Minus till: Det blir lite "barnsligt" stundtals och i vissa lägen brister regin

Bästa Citat: "If we're caught, we're gonna hang... But there's many a slip twixt the cup and the lip."

Medpassagerare: 9 "Så jä-la coolt!" 3 överlyckliga 11-åringar

Regissör: Christopher Cain

Produktionsår: 1988

onsdagen den 24:e oktober 2012

The Wind That Shakes The Barley


The wind that shakes the barley, eller Frihetens pris som den fått heta i Sverige är ett krigsdrama av Ken Loach. Filmen utspelar sig på 1920-talets Irland och skildrar delar av den frihetskamp som utspelades då. Kärnan i filmen är den nyutexaminerade läkaren Damien på väg till ett stabilt jobb i London, och hans bror Teddy som utgör en viktig del av "the trenchcoat thugs" en slags gerillarörelse med ganska radikala och våldsamma metoder. En våldsam aktion av engelsmännens "Black and tans", där Damien blir vittne till och del av att man misshandlar och mördar en ung Irländare, gör att han väljer att stanna på ön. Istället för doktorsjobbet kontaktar han sin bror och går med i gerillan. Loach känsla för detaljer och miljöer är väldigt påtagliga i filmen och kläder, make-up och bakgrunder är perfekta. Manuset är riktigt bra och hela filmen känns väldigt levande och nära. Cilian Murphy gör en storslagen prestation i huvudrollen och även Liam Cunningham är magnifik i sin roll.

Filmen fick mycket kritik i Storbritannien när den kom då den är väldigt kritisk till Britternas beteende på Irland. Men trots den "anti-brittiska" ståndpunkten är filmen även kritisk mot det mer våldsamma undergrupperna av det Irländska motståndet. Loach lyckas även ge kritiska referenser till det mer moderna Storbritanniens delaktighet i mellanöstern, och till Blair och Bush. Lite tankar också åt hur man som "invaderande" styrka behandlar lokalbefolkningen och deras vardag. På det stora hela en tänkvärd och mycket sevärd film. Loachs förmåga att hitta precis rätt tonläge och få ut det mesta av sina ofta mindre kända skådespelare är enastående. Jag kan varmt rekommendera filmen som ett litet mästerverk i sin genre.



Betyg(1-10): 8

Plus till: Miljön, kostymerna, manuset och regin. Skådespelarna är riktigt bra också.

Minus till: Att guldpalmen i Cannes blev det enda stora priset. En reginominering till Oscar och en Oscar för bästa utländska film hade inte varit orimligt.

Bästa citat: "It's easy to know what you are against, but quite another to know what you are for."

Reggisör: Ken Loach

Produktionsår: 2006

måndagen den 22:e oktober 2012

Ao, le dernier Néandertal


AO den sista neandertalaren är ett visuellt vackert äventyr som utspelar sig i centrala Europa för cirka 30 000 år sedan. AO(Simon Paul Sutton) är en neandertalare som får se sin klan utrotad, och väljer desperat att bege sig ut på jakt efter sin försvunna tvillingbror. AO blev bortbytt som 9 åring(i en trolig handelsdeal för att undvika inavel) och nu försöker han alltså hitta tillbaka till någon form av samhörighet. Under sin strapats utsätts han för diverse prövningar och möter under brutala former den gravida homo sapiens kvinnan Aki, tillsammans flyr de undan "förslavning" och vandrar sedan tillsammans men som främlingar och ovänner. Efterhand som livet testar dem finner de varandra och blir ett par. Malaterre som är regisören och kreatören bakom filmen har tidiagre regiserat dokumentärer om människans ursprung och om neandertalarna. Då det nyligen upphittats DNA-bevis för fortplantning mellan de två raserna Homo Sapiens och Neandertalare är filmen historiskt väldigt intressant. Malaterre har sedan sin första dokumentär 2003 blivit något av en hobbyexpert på den här historiska perioden och filmen känns i mycket ganska autentisk. den fysiska utformningen av Neandertalare stämmer väl med de skelett man hittat och miljön är välgjord. Djuren i filmen är alla riktiga(även om en del bin animerats för att flyga dit man vill) men Malaterre har av någon anledning förstört deras ögon, vilket störde mig personligen något enormt. Den vetenskapliga korrekta bilden är mycket bra, men själva kärlekshistorian känns något plastig i sammanhanget. Skådespelarna är generellt bra i ganska svårspelade roller. Men man kunde jobbat en del på statisterna, känns som att de bara klätts ut och lämnats till att göra lite vad de vill på sina fysiska ytor bortsett från det uppenbara såklart(du är jägare, du ska laga mat osv).

 
Betyg(1-10): 7

Plus till: Fantastiska vyer och väldigt intressant och tankeväckande historisk "lektion" med många korrekta historiska fakta. Bra make-up och kläddesign.

Minus till: Djurens ögon, framförallt Isbjörnens, kan inte förstå tanken bakom det, kan tänka mig ett par olika budskap men genomförandet är uselt. Något för moderniserad kärlekshistoria.

Bästa Citat: går inte att citera då Malaterre använder ett påhittat/troligt språk

Medpassagerare: ingen

Regissör: Jacques Malaterre

Produktionsår: 2010

söndagen den 21:e oktober 2012

Johan Falk 7:Spelets Regler


Den svenska kriminalthrillerserien om Johan Falk har fått en fortsättning och man gör helt klart för mångas synpunkter om att vara den nya Beck eller Wallander. Den största skillnaden med Falk och de övriga två(tre om man vill räkna in Irene Huss) är ju att Falk inte baseras på böcker utan snarare på verkliga brott och verkliga händelser. Just den realismen skiner faktiskt igenom på många ställen och även om de tre första mer fristående filmerna i serien(Noll Tolerans, Livvakterna och Den tredje vågen) är ännu bättre just vad det gäller realismen i brotten och i brottslingarna så håller denna serien faktiskt en högre klass än sina konkurrenter på marknaden. Anders Nilsson är bra på att få fram en trovärdig story och har numera ett team med sig som hjälper till. Skådespelarna är bra och naturliga, även om det fortfarande känns konstigt att se Mikael Tornving i denna typ av roll. Joel Kinnaman fick efter förra "säsongen" större uppdrag och han är en väldigt bra skådespelare. Eklund fungerar som rutinerad och lite egensinnig polis med ett underliggande temperament och raseri. Över lag är fler skådespelare mer genuina i sina roller här än i de andra serierna, och då tänker jag främst på de mindre rollerna. Som svensk filmserie är Johan Falk helt klart att rekommendera och den fungerar bra för en större massa utan att bli alltför trist. Dock brister man något i vissa lägen bland annat att man för tydligt bygger upp för nästa film i serien och framförallt mot slutet där man vill lite för mycket på en gång för att det ska hålla ihop.

Betyg(1-10): 6

Plus till: Bra realism i brottsligheten och i polisarbetet. Kinnaman är riktigt bra när han "brinner" i rollen.

Minus till: Lite för mycket av situationskomedi i slutet när för många poliser och för många brottslingar är på samma begränsade plats utan att något går fel på riktigt.

Bästa Citat: "Den där nojan har hållt mig vid liv i såna fall"

Medpassagerare: "spännande, lite brutalt" betyg: 7

Regissör: Charlotte Brandström

Produktionsår: 2012

The heat is on!



Då jag under en längre tid haft väldigt mycket skrivande i jobbet och inte så mycket för egen del. Bestämde jag mig för ett tag sedan att ta upp lite privat skriveri eftersom den skrivande delen gälland jobb gått ner betänkligt. Då jag ser väldigt mycket film igen. Så tänkte jag att det kunde passa bra att skriva av sig om det. Samtidigt som jag har förhoppning om att just lite kortare filmrecensioner kan vara bra som tips när man inte riktigt vet vad man ska se. Så jag kör nu en nystart på prov. Jag har tänkt mig att vara aktiv fram till årsskiftet för att se om jag faktiskt hinner med att leverera något som kan vara av värde för andra. Målsättningen är nu att jag ska skriva minst två inlägg per vecka, och i alla fall i genomsnitt minst två per tio dagar för att jag ska fortsätta även in på nästa år.

För er som varit här förut så ser ni ett par förändringar(förbättringar). Ny design, fler etiketter per inlägg och möjlighet att göra sökningar på sidan. Tanken är att det ska vara mer attraktivt att läsa här, och framförallt att det ska vara lättare att hitta efterhand som det fylls på med nya filmer. Jag har en önskan om att sidan ska fungera lite som en god vän där man kan få filmtips och lite nya alternativ när man fastnat i en viss kategori. Då jag ser att det sakta ökat med träffar på sidan så vore jag så klart glad om mina läsare kommenterade det jag skriver. Kom gärna med konstruktiv kritik, önskemål på filmer, kategorier, skådespelare eller regissörer, som ni skulle vilja läsa mer om. Inga önskemål är konstiga eller svåra. Jag gillar att se allt. Nytt, gammalt, smalt eller mainstream spelar ingen roll. Jag smakar på allt och utforskar gärna nytt.

Jag har för igenkänningen och för att ge mig själv ett smidigare format att uttrycka mig i skapat lite av en standardform för snabbrecensionerna. Det kommer vara Betyg, plus, minus och citat från alla filmer. Ska även från och med nu slänga in regissör, produktionsår och medpassagerare(dvs i de fall där jag sett filmen tillsammans med någon, vilket inte är så ofta i förhållande till mängd). Om jag lyckas med min målsättning kommer jag att så sakta börja "marknadsföra" mig själv för att få fler läsare men som det är nu vill jag först bygga upp en mindre filmbank och förhoppningsvis få läsare som hittar hit av sig själva eller via eventuella rekommendationer.

Så nu kör vi. The heat is on!