fredag 4 september 2009

Looking for Eric


Looking for Eric av Ken Loach var riktigt, riktigt bra faktiskt, riktiga engelska miljöer, den hårda vardagen skildrad, ungdomsgäng, trassliga familjeförhållande, riktig vänskap och gammal kärlek. Huvudpersonen är en brevbärare som heter Eric Bishop, som håller på att bli tokig. Han får plötsligt uppenbarelser av Eric Cantona i sin omgivning(första gången efter att ha rökt en joint han stulit från sin äldsta styvson). Sen dyker Cantona upp med jämna mellanrum och levererar fyndigheter och franska ordspråk som han sen översätter till sin fanatiske supporter Eric. Det är sköna skämt i vänskapskretsen(alla är Manchester United supportrar) och det handlar om att våga ta tag i sitt liv. Fantastisk film med smak för detaljer. En pärla, fylld av skratt och rysningar(tillbakablickar på Erics karriär) Det är Cantona mål, det är Unitedtröjor och det är Rooneyhalsdukar, och United affischer och en Cantonaplansch i nästan naturlig storlek, man skymtar till och med en Season Review DVD på en bänk i lägenheten. Filmens coolaste citat är när Eric(brevbäraren) frågar hur han pallade trycket av förväntningar från läktaren, after all you’re just a man, varvid Eric(Le King) svarar I’m not a man, tystnad, I’m Cantona. Underbart…
Betyg(1-10): 9
Plus till: Eric Cantona som faktiskt är riktigt bra som ”sig själv”.
Minus till: Saknade lobben mot Chelsea, nicken mot Everton, frisparken mot Arsenal, och trixandet med tre motståndare mot Norwich.

onsdag 19 augusti 2009

Commissario Montalbano: Il Ladro Di Merendine

I första delen av filmserien om Kommisarie Montalbano får vi i lagom lugn takt lära känna kommisarien och hans medarbetare när de reder ut ett som det tycks relativt enkelt mord på affärsman, men relativt snart dyker det upp kopplingar till ett annat mord på en tunisisk sjöman och utredningen kompliceras för att så småningom leda till en organisation i undre världen. Den svenska titeln är Den tunisiske sjömannen och överlag är det en behaglig och lättsam kriminalhistoria med allvarliga undertoner. Helt klart sevärt och underhållande. Litet plus till försöken med det besvärliga förhållandet mellan Salvo(Montalbano) och hans flickvän Livia samt känslorna som inbegrips när det kommer in barn i bilden. I det stora hela en Italiensk variant på Beck och Wallander om än lite mindre påkostad. Enda minuset är väl Polissekreteraren som ska vara med och lätta upp stämningen på Italiensk manér det är småroligt men förstör samtidigt det seriösa tankarna i filmen.
Betyg (1-10): 6
Plus till: Miljön och försöken att göra karaktärerna mångbottnade
Minus till: Den klumpige och korkade polissekreteraren

onsdag 5 augusti 2009

Leatherheads

I Spel och Kärlek med Geroge Clooney och Renée Zellweger är en romantisk komedi som utspelar sig under 1920-talet och handlar om den Amerikanska fotbollsligans omvandling från amatörliga till professionell. En relativt medioker film med endast ett par roliga inslag och utan någon större romantisk touch. Känns mest som ett mellanspel för Clooney och en film man lika gärna kunnat vara utan. Funkar kanske som kvällsunderhållning för dem som är fan av genren men inte mer än så.
Betyg(1-10): 4
Plus till: Jonathan Pryce som spelar bra
Minus till: Det mesta, men framförallt att storyn känns väldigt tunn och utfyllnaden av skämt saknas.

torsdag 30 juli 2009

Fool's Gold

I Fool's Gold möter Sahara, Into the Blue på ett stundtals småroligt, men mest löjligt och pinsamt sätt. Matthew McConaughey spelar en skattletare som står i skuld till några skumma typer och en annan större skattletare han tidigare jobbat åt(känner någon igen det?), Kate Hudson spelar hans ex-fru som han vill ha tillbaka. Smålöjlig och en klart sämre och svagare kopia av Into the Blue med försök till komisk tvist, där återigen McConaughey slösar bort sin talang på ytterliggare en b-film. En svag romantisk tendens skymtas men skuggas snabbt igen, kemin mellan Hudson och McConaughey är svag och enda ljusglimten är Donald Sutherland som spelar med lite distans till sig själv.
Betyg(1-10): 3
Plus till: Sutherland som fungerar ok som smårolig uttråkad miljonär
Minus till: Bristen på egna idéer och att McConaughey slösar bort sin talang på sånt här nonsens

tisdag 28 juli 2009

The Curious Case of Benjamin Button

I helgen såg jag Benjamin Buttons otroliga liv, men har lite svårt att bestämma mig för vad jag tyckte. Det var en ganska bra feelgood-film trots att den var lite sorglig på sätt och vis. Till stor del var det bra make-up, bra kostymer och bra skådespel, från framförallt Blanchetts, Swintons och Ormonds sida. Ibland blev det lite för mycket när Button var ung, fast gammal och den första halvtimmen var ganska seg. Men direkt efter slutet var ändå känslan att det var en ganska bra film. Lite märkligt på något vis för jag kan inte riktigt säga vad som var bra i den, men någonstans lockar de lite osannolika filmerna mig, och skådespelet var till stora delar mycket bra. Själva storyn är en tragisk kärlekshistoria där de förälskade aldrig släpper varann trots att de växer ifrån varandra. Klart sevärd var den dock och berättarrösten som till större delen är Brad Pitts är behaglig att lyssna på, dock är hans åldersskiftningar sådär i vissa läge och framförallt när han sminkats till yngre blir det lite brister.
Betyg(1-10): 7
Plus till: Julia Ormond i bra biroll, länge sedan jag såg henne.
Minus till: Fotot i vissa sekvenser främst till havs, och den sega inledningen.

fredag 24 juli 2009

Wallander 16: Kuriren


Såg den 16:e delen ur den "nya" Wallanderserien igår kväll, och betraktar man det som en TV-serie, snarare än långfilmer är filmerna ganska bra. Sett till hela serien var det ingen film som stack ut på något sätt, utan ett ganska medelmåttigt "avsnitt". Lite försök till djup dök upp genom, hot mot polisaspiranten Isabelle, men det nådde inga större höjder. Samantaget var det en ok kriminalhistoria om knarkhandeln i Ystad, med försök att visa på gänguppgörelser om knarkmarknaden, med den lokala MC-klubben som blir underhuggare till i området nyetablerade "Juggemaffian". Helt ok som kvällsunderhållning i det stora hela, förutom MC-gängets president som var uselt spelad, av någon(ska kolla upp vem) som inte alls passade i rollen.
Betyg(1-10): 5
Plus till: Lena Endre som gör sin roll som åklagare bra.
Minus till: Mc-gängets president som helt saknade trovärdighet.

Nystart!

Då sidan under en långre tid varit åsidosatt på grund av tidsbrist ska jag nu göra ett nytt försök att få lite liv i den. Min ambition har varit att skriva längre och djupare artiklar i form av recensioner eller porträtt, men dessvärre har inte tiden räckt till och projektet har legat dött. Men för att få liv i sidan igen har jag ändrat min vison och kommer nu främst att göra vad jag kallar snabbrecensioner av de filmer jag ser löpande. Med snabbrecension menar jag betyg och kort om vad jag tyckte eller kände direkt efter filmens slut och därför blir det inte några faktasökande eller djupdykningar. Förhoppningsvis kommer jag att få mer tid över till denna blogg längre fram och då är min förhoppning att åter skriva längre artiklar. Men nu blir det främst korta recensioner av de filmer som ses. Hoppas att någon finner glädje i detta ändå.

torsdag 2 april 2009

Heat

För att börja någonstans, så börjar jag med att skriva lite om en av mina absoluta favoriter.

Heat

Michael Mann som är regissör till detta mästerverk har gjort samma film tidigare, då med en klart lägre budget och ett mycket "kornigare" resultat, filmen som Heat är en re-make på heter L.A. Takedown och är från 1989 med biroller av bland annat Michael Rooker(Henry: Portrait Of A Serial Killer, från 1986, mycket sevärd lågbudgetfilm baserad på en verklig seriemördares liv) och Daniel Baldwin(svårt att hålla reda på Baldwin bröderna men Mulholland Falls, från 1996, är nog Daniels bästa film). Förutom Heat och L.A. Takedown, har Michael Mann regisserat bland annat: Manhunter(1986), The Last Of The Mohicans(1992), The Insider(1999), Ali(2001) och Collateral(2004).

Heat spelades in 1995 och har en av filmhistoriens bästa rollbesättningar med Skådespelare som Robert DeNiro, Al Pacino, Val Kilmer, Tom Sizemore, Jon Voight och Diane Venora i större roller samt Mykelti Williamson, Natalie Portman, Ted Levine, Wes Studi, Ashley Judd, Danny Trejo, Amy Brenneman, Dennis Haysbert och William Fitchner i mindre biroller, helt sanslöst egentligen.

I filmen får vi följa två "team", ett från vardera sida av lagen, med vars en karismatisk ledare i form av skurken McCauley(DeNiro) och polisen Hanna(Pacino). Båda lever för sina respektive yrkesroller och allt annat i livet läggs åt sidan och hanteras bara som "hinder i vägen mot målet". McCauley lever för att en dag kunna "pensionera" sig i sitt drömscenario, ekonomiskt oberoende med vackert hus i drömlik miljö. Men man anar att han snarare lever för kicken att knäcka de riktigt stora "målen", stora banker, bepansrade bilar och säkerhetsvalv. Hanna är besatt av sitt arbete och har ett obefintligt men stökigt privatliv, med två skilsmässor bakom sig, som han helst flyr ifrån.

McCauleys gäng känns trovärdiga som skurkar, Tom Sizemore spelar en aggressiv kåkfarare som bara kan kontrollera sig under DeNiros auktoritära ledarskap. Val Kilmer spelar en skicklig men nergången och alkoholiserad kriminell med ett struligt förhållande och svårt spelberoende, och man anar en tuff uppväxt. McCauley håller ihop gänget, till och med i deras privatliv, och styr med järnhand.
Hannas polisteam jobbar för högtryck och det syns tydligt att Hanna kräver full hängivenhet och noggrannhet i arbetet av alla sina medarbetare. Man får känslan av att detta är teamet "alla" strävar efter att få vara med i och där ett misstag flyttar ner dig i rangordning direkt, och ett andra misstag medför att du kan packa din väska och börja patrullera gatorna igen.
Filmen har en otrolig känsla för detaljer och alla karaktärerna har sin egen story och man kan se och känna på bifigurernas hela liv genom korta inblickar och enkla repliker. Mästerligt.
Fotot i filmen är fantastiskt(av Dante Spinotti) och stadsvyerna ligger kvar på näthinnan långt efter att ridån gått ner.
Actionscenerna får John Woo att slita sitt hår i avund och realismen är genomträngande. Michael Mann har använt krigsveteranen från SAS, och författaren av bland annat Bravo Two Zero, Andy McNab, som rådgivare för stridsscenerna och det syns tydligt, framförallt vid den stora "bankstöten" där parvis framryckning är melodin och täckeld och skydd är givna ingredienser. Även om jag inte räknat skotten så är det i alla fall fler och rimligare omladdningar än i de flesta andra actionfilmer, där ofta skotten är oändliga ända fram till slutuppgörelsen där plötsligt någon har skjutit sin sista kula och vapnet "klickar".

Filmen är full av magiska ögonblick, intressanta sidospår, trassliga förhållande, och minnesvärda repliker. Framförallt finns det en scen på ett café där McCauley och Hanna möts öga mot öga över en kopp kaffe som är helt fantastisk, man riktigt ser hur ögonen lyser på DeNiro och Pacino, och man anar pikar och skämt bakom fasaden, och skådespelarglädjen hos de två veteranerna har nog aldrig varit större. Visst deras fokus och prestationer har varit intensivare under glansdagarna(Taxi Driver, The Deer Hunter, Raging Bull, Goodfellas respektive Serpico, The Godfather, Scarface, Scent of a Woman för att nämna några) men sällan har man sett så mycket liv i en så stillsam scen. Magiskt.

McCauleys syn på sitt liv som gangster sammanfattas fint i en av replikerna han fäller just under ovannämnda caféscen: "Don't let yourself get attached to anything you are not willing to walk out on in 30 seconds flat if you feel the heat around the corner."

För Hannas del sammanfattas han utomordentligt väl av hans frus kommentar: "You don't live with me, you live among the remains of dead people. You sift through the detritus, you read the terrain, you search for signs of passing, for the scent of your prey, and then you hunt them down. That's the only thing you're committed to. The rest is the mess you leave as you pass through."

Heat är 90-talets absolut bästa kriminalthriller, och en av årtiondets bästa filmer alla kategorier. De tror jag nog att de flesta som sett filmen är överrens om. Men för mig är det även en film som aspirerar på en topp tio plats på listan över världens bästa filmer genom tiderna. Heat är 171 minuter av ren filmnjutning, och fotot, musiken, karaktärerna, stämningen, skådespelet, detaljerna och upplevelsen är fantastisk. Enastående.

Läs för övrigt gärna Bravo Two Zero som är en mycket bra krigsskildring. Även Chris Ryan från samma pluton har skrivit en bra skildring i The One That Got Away (svensk titel: Den ende som kom undan).
Båda böckerna har sedermera blivit filmer Bravo Two Zero, 1999 av Tom Clegg med bland annat Sean Bean och The One That Got Away, 1996 av Paul Greengrass med bland annat David Morrissey. Filmerna är sevärda men min rekommendation för bästa upplevelse är att läsa böckerna istället.

Avslutningsvis citerar jag Neil McCauley efter att han och hans team har stormat in i banken, snabbt oskadliggjort vakterna, tryckt ner alla i banken på golvet och positionerat sig för att täcka hela utrymmet. McCauley hoppar upp på disken så att alla ser och hör honom och får paniken att lägga sig genom rånarnas tydliga och skrämmande kroppsspråk och följande "tal" till kunderna i banken.

"We want to hurt no one. We're here for the bank's money, not your money. Your money is insured by the federal government, you're not gonna lose a dime. Think of your families, don't risk your life. Don't try and be a hero. "
Bästa bankrånet i filmhistorien. Fenomenalt.

tisdag 31 mars 2009

Välkommen till ett annat perspektiv

Ett av mina största intressen är film, och jag ser ofta och gärna på film, i princip i alla dess former och kategorier. På denna sida kommer jag då och då skriva om filmer jag sett eller skådespelare som jag gillar, kanske det dyker upp en skröna om någon regissör eller producent. Recensioner kan också utlovas som ett återkommande tema. Jag hoppas att mitt skrivande kan bidra till inspiration och glädje och om inget annat så kanske intresse för någon av filmerna som omnämns. Välkomna till ett annat perspektiv.