tisdag 30 oktober 2012

Young Guns

 
Young Guns är en klassisk western i halvmodern tappning, eller den var modern när den kom 1988. Regissören Christopher Cain hade strax innan Young Guns gjort The Principal med James Belushi och Where the river runs black efter David Kendalls bok. Två hyfsat bra filmer men inget extraordinärt på något vis. Efter Young Guns har Cain gjort filmer som The next karate kid och Gone Fishin'. Så Young Guns har hittills varit Cains absoluta höjdpunkt.
 
Jag såg filmen första gången på bio vintern 1989 med tre kompisar och en förälder för att vi skulle komma in då filmen hade 15-års gräns(vi var elva). Revolverstriderna på vita duken med bioljud var en häftig upplevelse som 5-klassare och skådespelarna var alla sådan som syntes i dåtidens innetidningar för ungdomar. Sheen, Estevez, Diamond Phillips och Sutherland var alla riktigt coola och hårda killar. När man ser filmen nu så vet man att tiderna förändrats.
 
Men då hade Sheen precis gjort succé i Wall Street och Plutonen. Diamond Phillips var stekhet efter La Bamba. Estevez kom från Breakfast Club, St. Elmos Fire och Stakeout, och Sutherland hade precis gjort The lost boys. Det var lite som en Ocean's Eleven för 80-talet. Som om det inte var nog med alla heta namn utan rollerna som de spelade var western legender som man hittat i Lucky Luke och läst mer om på biblioteket. Billy the Kid, Doc Scurlock, Pat Garrett med flera. Vilken upplevelse det var. Man måste naturligtvis även betänka att på denna tiden hade ingen HD-kvalitet med surroundsystem utan hemma hade man färg-tv med för mycket färg och VHS utan brusreducering. Film var tvivelsutan bäst på bio i alla lägen.
 
Storyn som fortfarande håller väl handlar om en brokig skara lätt missanpassade halvkriminella unga män som samlats av en fadersfigur, John Tunstall(Terence Stamp) som gett dem jobb och uppehälle och som även undervisar dem. En dag skjuts Tunstall ihjäl av den rike ranchägaren Murphy och hans gäng. Helt enkelt för att bli av med affärskonkurrens. Då den lokale Sheriffen är med i Murphys kretsar görs ingenting och Tunstalls pojkar blir utsedda till vice sheriffer av en domare, eftersom de är de enda som vågar gå emot Murphy. Men istället för att arrestera de skyldiga skjuter William Bonney ner dem och blir då Billy the kid med allmänheten. Gänget blir nu jagat av både Murphys män och armén. Filmen är en stark historia om att våld föder våld och samhällets utanförskap. Men även om gruppdynamik och gängsamhörighet.
 
Kvaliteten på filmen har naturligtvis förändrats relativt sett över de dryga 20 åren som gått sedan dess, men fortfarande håller storyn och det ungdomliga skådespelet väldigt bra. Cain har aldrig varit i närheten av att upprepa succén och lär väl inte göra det iheller då han snart är 70 år, även om han fortfarande är aktiv. Ser man filmen för första gången nu och är uppvuxen med 2000-talets filmer kan man säkert känna att tekniken är något bristande. Men jag såg filmen igen igår natt på Blu-ray och den håller trots allt hyfsat bra även med dagens mått.
 
 
Betyg(1-10): 9 vid första upplevelsen, 6 sett med dagens ögon.

Plus till: Sammansättningen i gänget, handlingen och manuset, samt western-miljön som är riktigt bra.

Minus till: Det blir lite "barnsligt" stundtals och i vissa lägen brister regin

Bästa Citat: "If we're caught, we're gonna hang... But there's many a slip twixt the cup and the lip."

Medpassagerare: 9 "Så jä-la coolt!" 3 överlyckliga 11-åringar

Regissör: Christopher Cain

Produktionsår: 1988

onsdag 24 oktober 2012

The Wind That Shakes The Barley


The wind that shakes the barley, eller Frihetens pris som den fått heta i Sverige är ett krigsdrama av Ken Loach. Filmen utspelar sig på 1920-talets Irland och skildrar delar av den frihetskamp som utspelades då. Kärnan i filmen är den nyutexaminerade läkaren Damien på väg till ett stabilt jobb i London, och hans bror Teddy som utgör en viktig del av "the trenchcoat thugs" en slags gerillarörelse med ganska radikala och våldsamma metoder. En våldsam aktion av engelsmännens "Black and tans", där Damien blir vittne till och del av att man misshandlar och mördar en ung Irländare, gör att han väljer att stanna på ön. Istället för doktorsjobbet kontaktar han sin bror och går med i gerillan. Loach känsla för detaljer och miljöer är väldigt påtagliga i filmen och kläder, make-up och bakgrunder är perfekta. Manuset är riktigt bra och hela filmen känns väldigt levande och nära. Cilian Murphy gör en storslagen prestation i huvudrollen och även Liam Cunningham är magnifik i sin roll.

Filmen fick mycket kritik i Storbritannien när den kom då den är väldigt kritisk till Britternas beteende på Irland. Men trots den "anti-brittiska" ståndpunkten är filmen även kritisk mot det mer våldsamma undergrupperna av det Irländska motståndet. Loach lyckas även ge kritiska referenser till det mer moderna Storbritanniens delaktighet i mellanöstern, och till Blair och Bush. Lite tankar också åt hur man som "invaderande" styrka behandlar lokalbefolkningen och deras vardag. På det stora hela en tänkvärd och mycket sevärd film. Loachs förmåga att hitta precis rätt tonläge och få ut det mesta av sina ofta mindre kända skådespelare är enastående. Jag kan varmt rekommendera filmen som ett litet mästerverk i sin genre.



Betyg(1-10): 8

Plus till: Miljön, kostymerna, manuset och regin. Skådespelarna är riktigt bra också.

Minus till: Att guldpalmen i Cannes blev det enda stora priset. En reginominering till Oscar och en Oscar för bästa utländska film hade inte varit orimligt.

Bästa citat: "It's easy to know what you are against, but quite another to know what you are for."

Reggisör: Ken Loach

Produktionsår: 2006

måndag 22 oktober 2012

Ao, le dernier Néandertal


AO den sista neandertalaren är ett visuellt vackert äventyr som utspelar sig i centrala Europa för cirka 30 000 år sedan. AO(Simon Paul Sutton) är en neandertalare som får se sin klan utrotad, och väljer desperat att bege sig ut på jakt efter sin försvunna tvillingbror. AO blev bortbytt som 9 åring(i en trolig handelsdeal för att undvika inavel) och nu försöker han alltså hitta tillbaka till någon form av samhörighet. Under sin strapats utsätts han för diverse prövningar och möter under brutala former den gravida homo sapiens kvinnan Aki, tillsammans flyr de undan "förslavning" och vandrar sedan tillsammans men som främlingar och ovänner. Efterhand som livet testar dem finner de varandra och blir ett par. Malaterre som är regisören och kreatören bakom filmen har tidiagre regiserat dokumentärer om människans ursprung och om neandertalarna. Då det nyligen upphittats DNA-bevis för fortplantning mellan de två raserna Homo Sapiens och Neandertalare är filmen historiskt väldigt intressant. Malaterre har sedan sin första dokumentär 2003 blivit något av en hobbyexpert på den här historiska perioden och filmen känns i mycket ganska autentisk. den fysiska utformningen av Neandertalare stämmer väl med de skelett man hittat och miljön är välgjord. Djuren i filmen är alla riktiga(även om en del bin animerats för att flyga dit man vill) men Malaterre har av någon anledning förstört deras ögon, vilket störde mig personligen något enormt. Den vetenskapliga korrekta bilden är mycket bra, men själva kärlekshistorian känns något plastig i sammanhanget. Skådespelarna är generellt bra i ganska svårspelade roller. Men man kunde jobbat en del på statisterna, känns som att de bara klätts ut och lämnats till att göra lite vad de vill på sina fysiska ytor bortsett från det uppenbara såklart(du är jägare, du ska laga mat osv).

 
Betyg(1-10): 7

Plus till: Fantastiska vyer och väldigt intressant och tankeväckande historisk "lektion" med många korrekta historiska fakta. Bra make-up och kläddesign.

Minus till: Djurens ögon, framförallt Isbjörnens, kan inte förstå tanken bakom det, kan tänka mig ett par olika budskap men genomförandet är uselt. Något för moderniserad kärlekshistoria.

Bästa Citat: går inte att citera då Malaterre använder ett påhittat/troligt språk

Medpassagerare: ingen

Regissör: Jacques Malaterre

Produktionsår: 2010

söndag 21 oktober 2012

Johan Falk 7:Spelets Regler


Den svenska kriminalthrillerserien om Johan Falk har fått en fortsättning och man gör helt klart för mångas synpunkter om att vara den nya Beck eller Wallander. Den största skillnaden med Falk och de övriga två(tre om man vill räkna in Irene Huss) är ju att Falk inte baseras på böcker utan snarare på verkliga brott och verkliga händelser. Just den realismen skiner faktiskt igenom på många ställen och även om de tre första mer fristående filmerna i serien(Noll Tolerans, Livvakterna och Den tredje vågen) är ännu bättre just vad det gäller realismen i brotten och i brottslingarna så håller denna serien faktiskt en högre klass än sina konkurrenter på marknaden. Anders Nilsson är bra på att få fram en trovärdig story och har numera ett team med sig som hjälper till. Skådespelarna är bra och naturliga, även om det fortfarande känns konstigt att se Mikael Tornving i denna typ av roll. Joel Kinnaman fick efter förra "säsongen" större uppdrag och han är en väldigt bra skådespelare. Eklund fungerar som rutinerad och lite egensinnig polis med ett underliggande temperament och raseri. Över lag är fler skådespelare mer genuina i sina roller här än i de andra serierna, och då tänker jag främst på de mindre rollerna. Som svensk filmserie är Johan Falk helt klart att rekommendera och den fungerar bra för en större massa utan att bli alltför trist. Dock brister man något i vissa lägen bland annat att man för tydligt bygger upp för nästa film i serien och framförallt mot slutet där man vill lite för mycket på en gång för att det ska hålla ihop.

Betyg(1-10): 6

Plus till: Bra realism i brottsligheten och i polisarbetet. Kinnaman är riktigt bra när han "brinner" i rollen.

Minus till: Lite för mycket av situationskomedi i slutet när för många poliser och för många brottslingar är på samma begränsade plats utan att något går fel på riktigt.

Bästa Citat: "Den där nojan har hållt mig vid liv i såna fall"

Medpassagerare: "spännande, lite brutalt" betyg: 7

Regissör: Charlotte Brandström

Produktionsår: 2012

The heat is on!



Då jag under en längre tid haft väldigt mycket skrivande i jobbet och inte så mycket för egen del. Bestämde jag mig för ett tag sedan att ta upp lite privat skriveri eftersom den skrivande delen gälland jobb gått ner betänkligt. Då jag ser väldigt mycket film igen. Så tänkte jag att det kunde passa bra att skriva av sig om det. Samtidigt som jag har förhoppning om att just lite kortare filmrecensioner kan vara bra som tips när man inte riktigt vet vad man ska se. Så jag kör nu en nystart på prov. Jag har tänkt mig att vara aktiv fram till årsskiftet för att se om jag faktiskt hinner med att leverera något som kan vara av värde för andra. Målsättningen är nu att jag ska skriva minst två inlägg per vecka, och i alla fall i genomsnitt minst två per tio dagar för att jag ska fortsätta även in på nästa år.

För er som varit här förut så ser ni ett par förändringar(förbättringar). Ny design, fler etiketter per inlägg och möjlighet att göra sökningar på sidan. Tanken är att det ska vara mer attraktivt att läsa här, och framförallt att det ska vara lättare att hitta efterhand som det fylls på med nya filmer. Jag har en önskan om att sidan ska fungera lite som en god vän där man kan få filmtips och lite nya alternativ när man fastnat i en viss kategori. Då jag ser att det sakta ökat med träffar på sidan så vore jag så klart glad om mina läsare kommenterade det jag skriver. Kom gärna med konstruktiv kritik, önskemål på filmer, kategorier, skådespelare eller regissörer, som ni skulle vilja läsa mer om. Inga önskemål är konstiga eller svåra. Jag gillar att se allt. Nytt, gammalt, smalt eller mainstream spelar ingen roll. Jag smakar på allt och utforskar gärna nytt.

Jag har för igenkänningen och för att ge mig själv ett smidigare format att uttrycka mig i skapat lite av en standardform för snabbrecensionerna. Det kommer vara Betyg, plus, minus och citat från alla filmer. Ska även från och med nu slänga in regissör, produktionsår och medpassagerare(dvs i de fall där jag sett filmen tillsammans med någon, vilket inte är så ofta i förhållande till mängd). Om jag lyckas med min målsättning kommer jag att så sakta börja "marknadsföra" mig själv för att få fler läsare men som det är nu vill jag först bygga upp en mindre filmbank och förhoppningsvis få läsare som hittar hit av sig själva eller via eventuella rekommendationer.

Så nu kör vi. The heat is on!

tisdag 16 oktober 2012

La Proie


La Proie eller The Prey som den engelska titeln lyder är en fransk actionthriller av Eric Valette. Valette har tidigare gjort utmärkta spionthrillern Une affaire d'état, ruggiga och mörka Maléfique och väldigt mediokra skräckfilmen One Missed Call. Efter att ha sett The prey så hoppas jag att Valette håller sig till franska produktioner och skippar Hollywood helt. Filmen börjar i fängelset där Franck, en rånare(Dupontel) väntar på att få avtjäna de sista månaderna av sitt straff och att få komma ut till fru(Murino) och barn igen. Hans cellkamrat Jean-Louis(Debac) är en felaktigt dömd sexförbrytare som får stryk av andra interner, och huvudpersonen Franck hjälper honom ur knipan. Den felaktigt dömda släpps strax därefter och Franck får snart veta att han inte alls var felaktigt dömd och att han nu är ute efter Francks familj. Desperat flyr han från fängelset och blir ett nationellt mål, med en specialgrupp, ledd av en framgångsrik ung kvinna, Claire Linné(Taglioni), utsedd att fånga in honom. Nu blir det en intensiv och adrenalinfylld jakt, där Franck jagar sin förra rumskamrat och där polisen jagar Franck. Filmen är fylld av spektakulära actionscener och flera plötsliga och överraskande(filmtekniskt sett)händelser. En väldigt bra Europeisk actionfilm helt enkelt. Valette har samlat en erfaren och bra ensemble av rutinerade franska(och spanska, i Sergi López) topp skådespelare, det vill säga de som inte flyttat till Hollywood utan kört 30+ franska filmer vardera. Även om en del action blir väldigt överdrivet även här så fungerar det bättre än mycket av det som Hollywood producerar och det är filmat med en större närvaro och känsla utan att produktionen blir nämnvärt svagare. Ett bra eller till och med bättre alternativ till Transporter eller Crank, faktiskt till helt i klass med Taken.

Betyg(1-10): 7

Plus till: Bra sammansättning av ensemblen, bra linje i storyn och spektakulära actionscener, mycket bra stuntarbete.

Minus till: Stryktåligheten hos flera personer men främst Franck(Dupontel) blir stundtals så att man reagerar på den även när man är "inne i filmen".

söndag 14 oktober 2012

Abduction


Abduction är en förvånansvärt enkelspårig actionhistoria av annars duktige John Singleton( Boyz n the Hood & Higher Learning), om en ung kille som tror han lever ett vanligt High School liv, men som i själva verket är bortadopterad som liten och uppfostrad av två CIA agenter. Taylor Lautner från Twilight-filmerna spelar sin första ledande huvudroll och ser bra och vältränad ut men brister ganska mycket i skådespeleriet. Storyn är stundtals lite over-the-top och kunde nog ha jobbats igenom en eller ett par vändor till. Men produktionen är påkostad och man har en hel del stora namn i diverse biroller. Alfred Molina, Jason Isaacs och Maria Bello gör klart godkända prestationer och Michael Nyqvist är inte heller helt tokig som bad-guy. Sigourney Weaver har också en mindre roll men som hon dessvärre mest spelar av på rutin. Det blir lite av en katt och råtta jakt utan att riktigt ta fart eller få nerv. Men funkar ändå som lättare kvällsunderhållning eller liknande avkoppling om man bara vill se duglig action och inte lägga ner någon överdriven tankeverksamhet och inte har allt för hårda krav på realism.

Betyg(1-10): 5
Plus till: Ett par hyggliga biroller av bland annat Molina, Bello och Nyqvist, och snygg produktion.
Minus till: Den lite väl orealistiska och stundtals väl tilltagna storyn. Lautner är dessvärre inte redo för den här storleken på rollkostymen.
Bästa Citat: "Dude, I can't believe how mainstream you guys are."

tisdag 9 oktober 2012

Prometheus


Alien 1 eller Prometheus som den fått heta istället är en storslagen film rent visuellt med fantastiska specialeffekter och häftiga scener. Prometheus utspelar sig sådär en 30 år innan första Alien-filmen och det ryktas om att det kommer att komma två till i det spannet som öppnar sig. Jag har lite svårt att komma fram till en slutlig bedömning av filmen och får troligtvis se den en eller ett par gånger till för att snappa upp alla detaljer och kopplingar till de övriga filmerna.

Men ett par saker kan man sådär lite halvnördigt ta upp i alla fall. Ridley Scott säger sig inte vara något fan av Alien vs Predator men ändå får man stundtals mer känsla av just den filmen än tex Aliens Återkomsten i form av hur boningen/fabriken/tillhållet är konstruerat. Nåja det är en mindre parentes och kanske inte så viktigt. Dock är känslan av förföljelse faktiskt klart sämre än i Alien. I Alien när Ripley hela tiden har ett obehagligt hot av det förföljande monstret så kryper det i kroppen av obehag, här blir den effekten mer som när hajarna simmar in i forskningsanläggningen i Deep Blue Sea, inte alls lika obehagligt skrämmande effektfullt. Troligtvis en stämningsfråga men inte desto mindre en viktig sådan.

För övrigt är dialogerna och tekniken väldigt bra, och precis lagom avslöjande för att hålla intresset på topp rakt igenom filmen och även efter att den slutat. Finns en inneliggande nackdel med att göra prequels då man som i detta fallet har över 30 års teknisk utveckling att tillgå. Lite som i Star Wars serien också. Det blir lite dumt ibland när tekniskt överlägsna prylar plötsligt dyker upp långt innan i tiden för att sen vara "förlorade" igen i filmseriens övergång till de äldre filmerna. Man gör dock det bättre i Aliensserien än i tex Star Wars. Om man då går till själva filmen så är det isolerat än väldigt bra Sci-Fi film med tydliga kopplingar till många av de saker som var så unikt med Alien, samtidigt kan jag tycka mig hitta små lånesaker från andra lyckade Sci-Fi filmer som tex Pitch Black på ett väldigt bra och snyggt sätt. Huvudrollerna med Rapace, Fassbender, Pearce och Theron är väldigt, väldigt bra. Den enda som faller ur ramen här är i mitt tycke Logan Marshall-Green som jag inte alls blev imponerad av, tvärtom, även om det delvis är karaktärsbefogat så är hans skådespel inte heller tillräckligt. Men det stora problemet ligger i att även två av bi-rollerna är i mitt tycke väldigt svaga och som jag ser det orealistiska(jag vet, filmens ledmotiv är inte realism) Det är de båda forskarna som springer vilse i filmen, och ännu mer i sina karaktärer. Geologen Fifield och biologen Millburn är två så dåligt gjorda och svaga karaktärer att jag häpnar av förvåning. De är rena monstermatfigurer i en klassisk Monster C-film som Mega Piranha eller motsvarande. Riktigt dåligt faktiskt.

Lite svagheter finns också i storyn där man öppnar många lådor och drar i många trådar utan att riktigt knyta ihop säcken eller stänga igen lådorna igen. Man har dock två filmer till på sig och det finns möjligheter till att detta blir förbättrat i efterhand så att säga. Men storyn lever inte riktigt upp till alla de storskaliga frågor och finurligheter man försöker ta upp. Blir dessvärre så när man inte riktigt har storytid till att match det storslagna effektmakeriet. Tror man hade gjort sig själv en tjänst om man skalat av lite i ambitionen och låtit storyn växa i nästa film när man satt ramen här. Huvudkaraktärerna är väldigt bra och väl genomarbetade och man skulle stannat vid dem så länge.

Så sammantaget då. Prometheus är en storslagen Sci-Fi med fantastiska specialeffekter. Ljud, ljus och foto är väldigt bra, musiken fungerar och produktionen är väldigt påkostad. Man har varit påhittig i all teknik men möjligtvis skulle man varit något mer innovativ i vissa "settings". Men man har lånat idéer och effekter väl från andra lyckade projekt. Stämningen i filmen håller bra nivå och huvudkaraktärerna är riktigt bra och välspelade. Man förmedlar också tydligt att det kommer mer och man lyckas hålla tankarna på hur allt hänger samman(med de fyra(fem(AvsP)/sex(AvsP2)) andra Alien filmerna). Rapace är en väldigt värdig arvtagerska till Weaver och gör en storslagen prestation.

Betyg(1-10): 7

Plus till: Specialeffekterna, Rapace och Theron och kanske framförallt Fassbender som är helt strålande.

Minus till: Birollerna och de något för många lösa trådarna i storyn, samt den något misslyckade skräckeffekten

Bästa citat: "There is nothing in the desert and no man needs nothing".

måndag 8 oktober 2012

Lions For Lambs

I Filmen Lejon och Lamm som är den svenska titelen får vi tre parallella historier berättade samtidigt och i ett försök till realtid under de ca 90 minuter filmen varar. Den ena storyn är om den potentiella presidentkandidaten och senatorn(Cruise) som ger en timmeslång intervju om strategier för att vinna kriget i Afghanistan till en skeptisk journalist(Streep). Den andra storyn är om två soldater i Afghanistan som hamnat i bakhåll, när de blivit utskickade i ett försök av ett nytt strategiskt grepp, och skadade väntar på räddning medan de Talibanska styrkorna rycker allt närmare. Den tredje parallella linjen handlar om en proffessor i statsvetenskap(Redford) som försöker få en småbesvärlig men briljant student tillbaka till universitetet. Filmen är helt dialogbaserad och vissa filmtekniska detaljer har fått stryka lite på foten då det inte prioriterats specialeffekter och foto. Filmen tar inte som brukligt en klar politisk ställning utan representeras av "båda"(de amerikanska) sidorna, höger(Cruise) och vänster(Streep & Redford). Dialogen är bra och ingen är en tydlig slagpåse(även om senatorn har lite svagare skrivna repliker). Det är en film som tar upp flera frågor till diskussion utan att för den sakens skull komma med pekpinne och ge svar. Det är tydligt att Redford är en engagerad regissör som har ett budskap och som vill göra film som ställer kritiska frågor. Den kanske viktigaste och tydligaste frågan som ställs är den om dagens samhälle, där verkliga krig och konflikter hamnar i skymundan för mer komersiell tv-underhållning.
Betyg(1-10): 7
Plus till: Väldigt bra skådespel över hela linjen även om Streep är ett snäpp över de andra som vanligt.
Minus till: Slarvigt uttryckt kan man säga att Redford i sin iver att säga något glömmer bort en del av filmkonstens styrka, nämligen att visualisera.
Bästa Citat: "You're good with words, Todd. But you know what would make them even better? If they had a heartbeat."
 

torsdag 4 oktober 2012

Blindness


Blindness är lite som en modern Flugornas Herre för vuxna med en liten twist. Ett obehagligt obotligt ögonvirus sprider sig som en löpeld genom en amerikansk storstad och gör alla blinda. Regeringen inser snabbt faran och sätter alla smittade i karantän i ett fängelseliknande övergivet mentalsjukhus. Men en av de intagna är immun mot viruset och följer bara med sin man för att hjälpa till genom att låtsas vara blind. Blinda, smutsiga och med allt mindre matransoner tvingas de sen klara sig själva innanför murarna. Mänskliga överlevnadsinstinkter blandas med maktutövning och övergrepp. Den starkes rätt blir alltmer påtaglig. Filmen skildrar både det fina och mänskliga som många av människans mindre smickrande sidor. Det är en väldigt stark film med en hel del ganska obehagliga scener, även om de rent visuellt lämnar en del åt fantasin i sin filmteknik vilket väl gör dem starkare beroende på hur känslig man är och hur mycket man lever sig med i det man tittar på. Extra obehag ges även av det lite nya greppet med att dessutom lägga till blindheten. Huvudrollerna spelas väldigt bra av Julianne Moore och Mark Ruffalo och i riktigt bra biroller syns även Alice Braga och Gael García Bernal. Danny Glover har också en biroll, där han spelar en klassisk Morgan Freeman roll av vishet, självinsikt och samvete. Glover gör det bra men hans roll känns stundtals malplacerad och övertydlig. Jag blev positivt överraskad av filmens kvalitet och nytänkande. Storyn som även om den kanske kan kännas lite väl tillrättalagd stundtals, var väldigt bra och intressant och en duglig studie i mänskligt beteende på gott och ont. Filmstilen som nog är tänkt att vara lite genom den enda seendes ögon och är faktiskt väldigt snyggt gjort.
Betyg(1-10): 7
Plus till: Julianne Moores fantastiska insats, filmstilen och modet i storyn.
Minus till: Den gamla revolvern med plats för sex patroner, men som ändå skjuter mer än ett dussin skott.
Bästa citat: "The only thing more terrifying than blindness is being the only one who can see."

onsdag 3 oktober 2012

Crimson Tide

 
Crimson Tide eller Rött Hav som den svenska titeln lyder, är ett U-båtsdrama från 1995 av den nyligen framlidne Tony Scott. Filmen som utspelar sig på en Amerikansk kärnvapen u-båt, kom ut i samband med första Tjetjenienkriget och med den bakgrunden blev historien plötsligt väldigt aktuell och extra skrämmande. Den amerikanska U-båten styrs av en av strider rutinerad överste spelad av Gene Hackman. Som den nytillträdde ställföreträdaren spelar Denzel Washington. U-båten får besked om att missnöjda Ryska rebeller tagit över kärnvapenkoder och är i fas att avfyra en attack och starta ett tredje världskrig. Man får order om att motverka en sådan attack genom att skjuta först, dock kan man inte få ordern bekräftad eftersom tekniska problem tillstöter. Det hela blir till en maktkamp ombord på ett av världens dödligaste vapen, i kombination med att båten stöter på en hel del andra problem av olika allvarlig storleksgrad. Filmen blir en spännande och vid eftertanke ganska skrämmande historia med fantastisk dialog och bra foto och specialeffekter. I birollerna skymtar bland annat Viggo Mortensen, Ryan Phillipe, James Gandolfini, Matt Craven och George Dzundza till och bidrar till en tät och intensiv filmupplevelse.
Betyg(1-10): 8
Plus till: En intressant och finurlig dialog och bra skådespel i alla roller.
Minus till: Det ensidiga och begränsade synsättet på fienden.

fredag 21 september 2012

Ellie Parker

Ellie Parker är en dramakomedi om en ung kvinna från Australien som gör allt hon kan för att slå igenom som skådespelerska i Hollywood. Det är trassliga förhållanden, rekvisita problem, skådespelarlektioner, terapisessioner och identitetskris. Ett ganska träffande porträtt om livet i utkanten av det glamourösa Hollywood. Naomi Watts gör ett roligt och ganska utelämnande porträtt av en ung kvinnas kamp för stjärnglans. Många av birollerna är dock ganska stereotypa och kunde helt klart twistats till lite för att skapa lite mer trovärdighet i karaktärerna. Filmen är allt som allt en smårolig och småtragisk historia som både underhåller och skapar tankar om den press vi alla lever i, i dagens samhälle. En god idé, väl genomförd men som kunde blivit en riktig hit om den haft en något större budget.
Betyg(1-10): 6
Plus till: Naomi Watts som efter succér med Ned Kelly, 21 Grams och Attentatet mot Richard Nixon ger sig in i denna typ av smalfilm.
Minus till: Avsaknaden av djup i birollerna